LCHF-Tacopaj

Igår hade jag lust att lyxa till kvällen lite bara för att det var fredag. Kände att jag ville prova på något nytt i matväg, för lätt blir det att man bara stampar på ställe och äter samma, eller åtminstone liknande, dag ut och dag in.

Började googla och hittade sedan ett recept på en tacopaj på 56kilo.se. Receptet hittar ni här. Tacopaj passar bra till en fredagkväll tycker jag, så körde snabbt till mataffären och handlade ingredienserna.

Tacopaj1
Dottern var ivrigt med och hjälpte med matlagningen; hon knäckte ägg, skar tomat, och gjorde salladen. Hon är en ivrig liten kock, som gärna är med och lagar mat då hon har chans.

Det är alltid lika spännande att få höra vad barnen tycker om maten, då den inte är helt ”vanlig”. Pajbottnet t.ex. var förstås inte ett vanligt pajbotten, utan bestod av ägg och grädde.

Det visade sig att tacopajen blev godkänd av alla i familjen. Och jag håller med, den var supergod!
Vi åt den tillsammans med den goda grönsalladen som dottern gjort. Till och med barnen tog till, så detta recept är något jag definitivt kommer att spara. Den var dessutom väldigt enkel att laga!

Vi hade också en efterrätt, god som synden, mer om det i nästa blogginlägg.

Tacopajen fick godkänt av alla familjemedlemmar.
Tacopajen fick godkänt av alla familjemedlemmar.

Trötta barn och ilskor

Idag slutade jag kl 16 från jobbet, och åkte direkt till eftis och förskola efter dotter och son. Båda var på gott humör, och glada över att de ska få lekkompisar på besök idag. 

Dottern hjälpte mig att tömma diskmaskinen, och sonen lyssnade på musik. 

Men helvetet bröt ut då sonen insåg att han inte kommer att få spela på playstation idag. Vi har försökt undvika att ha dessa arma spel igång dagligen, med den enkla orsaken att sonen kunde sitta i flera timmar, dygnet runt, och spela om han skulle få välja. Hittills tycker jag ändå att riktig lek och vänner alla gånger går förbi alla spel. Förutom kanske sällskapsspel i form av brädspel då. 

Nu har jag ju ingen annan att skylla än mig själv, då jag de senaste dagarna varit lite slapp med att följa våra regler här i huset. Vi hade nämligen ganska bra ordning tidigare att vi lämnar tv-spelande till veckoslut, och har paus på vardagarna. Men nu har det lite spårat ur. 

Idag hade då alltså sonen räknat med att han får spela, medan jag tänkt det motsatta. Och som han blev arg!  Han försökte på alla olika tänkbara sätt få sin vilja igenom. Genom att gråta, hota, skrika och muta. Men denna moder gav inte vika till alla dessa krokodiltårar, utan han fick stå sitt kast denna gång. Men det tog sig en liten timme innan han lugnade ner sig, och denna moders huvud sjunger nu halleluja. 

Tänk att ett ynka tv-spel kan ställa till med en sån scen! Huhhu. Men, hur som helst: det blev 1-0 till mamma!

IMG_2869

Det här med att släppa taget

Tror det är många föräldrar som kan känna att det är svårt att släppa taget på barnen då de växer och blir självständigare. Man tycker att man igår ännu bytte blöja på dem, eller fick se dem ta sina första steg. 

Processen med att barnen blir mer självständiga börjar säkert ganska naturligt då de börjar skolan. Barnen får mer ansvar, och vuxna måste släppa taget lite grann i alla fall. 

Vid den intensiva vardagen med småbarn finns det dagar då man önskar att de växer upp, och blir mer självständiga. Men då den dagen verkligen kommer, blir man nästan lite skraj. 

Varför jag skriver om detta är pga att jag märkt att vår dotter blir allt mer självständig för varje dag, vilket för oss ännu är ett lite främmande begrepp. Kan påpekas att hon alltid varit en person som klarat mycket i tidig ålder. Minns t.ex. att hon inte var gammal då hon började göra frukost åt sig själv och lillebror på veckoslutsmorgnarna. Eller till oss. 

Hon går nu i tvåan, och i och med skolstarten i höst har hon vuxit till sig enormt. Hon är inte t.ex i morgonklubben i skolan längre innan lektionerna börjar, utan stannar hemma tills det är dags att starta iväg till skolan. Hennes telefon påminner henne om när det är dags att klä på sig och starta iväg. Och jag har ringt varje morgon för att kolla att hon kommit iväg, vilket hon alltid gjort. Faktum är att hon kommer bättre iväg då hon själv får sköta det än om man tjatar på henne att göra sig klar. 

Men för ca två veckor sedan sa dottern irriterat i telefonen åt mig en morgon: ”kan vi komma överens om att du inte ringer till mig  på morgnarna, mamma?!”  Åh suck! Min lilla plutt vill inte att mamma ringer längre på morgonen. Helt klart är hon mogen att sköta detta själv,och har koll på att komma iväg till skolan, så det var bara för mig att med lång tänder släppa taget. Men ack detta mammahjärta. 

   
Följande konkreta exempel hände idag. Dottern är med i scouterna, och idag skulle hon på scoutmöte. Hon hade bestämt sig för att ta sig dit på egenhand, med cykel. Denna hönsmamma blev ju direkt orolig och hade svårt att släppa taget. Att ha far i huset på resa och att inte ha någon att konsultera med gjorde ju inte saken enklare. 

Vi bor rätt så centralt, och jag har alltid tänkt i mitt stilla sinne att då barnen blir större kan de ta sig på egenhand till sina hobbyn. Kan nämnas att jag själv vuxit upp i periferin, med 9 km till centrum, och bara det var möjligt åkte jag buss. Förstod aldrig varför föräldrar till mina kompisar som bodde i centrum körde barnen till hobbyn som var på mindre än 2km avstånd. 

Men att den dagen då barnet blivit större var idag, hade jag lite svårt att smälta. Jag kunde ju förstås inte helt och hållet släppa taget idag, lite har väl en hönsmamma att leva upp till. Men vi kom överens om att hon fick ta sparkcykeln dit istället för vanliga cykeln. Hur mycket spänning som helst ska väl inte ett mammahjärta behöva tåla på en och samma dag!  

Och jag vet, detta är ju småpotatis. Men innan man vänjer sig, tar det en liten stund.  Då tonåren är här, kommer jag högst antagligen att klättra på väggarna!

Har ni haft svårt att släppa taget av barnen, då de blivit mer självständiga? När började de röra sig t.ex själva i trafiken, med t.ex cykel? Finns det andra mesar där ute, eller är det bara jag? 

Rena rama lyxfrukosten morsdagen till ära

Morsdagen, den kom och gick, och summa summarum blev det en riktigt skön dag.
Dagen började med frukost på sängen – och vilken frukost! Värsta hotellfrukosten. Sonen hade första gången väckt far sin kl 5 på morgonen, för att få göra frukost åt mig. Efter det hade han gått och pickat på sambons rygg varje 15 minuter, haha.
Morsdagsfrukost
Korv, bacon, smörgås med stekt ägg, yoghurt med mysli, juice, kaffe, frukter med getost blev jag bjuden på. Sonen hjälpte till med att äta. ”Mamma, jag smakar lite på det här. Jag tar bara en till, mamma.”

Fina presenter fick jag förstås också. Dottern hade gjort fina vitsippor och blåsippor av återvunnet material, och ett jättefint kort. Texten hade hon själv skrivit på datalektionen i skolan, och den var hon mäkta stolt över. (Och även hennes mor). ❤
Morsdagskort15
Morsdagskort152
Morsdagsvers1
Morsdagsvers2
Sonen gav mig ett tovat hjärta som man kan använda som brosch. Den var så fin, och mammas hjärta smälter. Ett kort fick jag också av honom, med alla strandens skatter.
hjärta

Av sambon fick jag en muminmugg med Morran på, som sonen hade valt ut. Vad månne det är han försöker säga mig?

Dagen fortsatte med lunch hos min mamma, och eftermiddagskaffet drack vi hos min mormor. Med mig hade jag en modifierad banoffee-tårta, som jag faktiskt gjorde för första gången. Den gick åt som smör – kvar blev bara en liten bit, passlig som kvällsmål till min mormor.
(Tänkte göra ett skilt inlägg om tårtan, så håll utkik.)

Morsdagen var i år en riktigt avkopplande dag med nära och kära. Så som jag vill ha det.
På kvällen fick jag ännu ett samtal av min mamma att vi hade haft besök av två älgar i vår strand där vi även har vår stuga. Förstås hade jag redan åkt hem därifrån med min kamera – hade varit roligt att få dem på bild.

Första träff med en söt liten tösabit

För några dagar sedan fick jag träffa en liten söt 5-veckors tös för första gången. Ni kan ju gissa om hjärtat hoppade ett extra varv vid synen av denna härliga godbit. ATT bebisar kan vara så små, och ATT de kan vara så go´a.

stella2

Jag kände mig klumpig och oerfaren då jag fick detta lilla paket i min famn. Kändes som om jag aldrig haft ett litet knyte i mina armar tidigare. Jag fumlade hit och dit och visste inte riktigt hur jag skulle hålla henne. Kändes som om hon kunde gå sönder. Precis som jag aldrig haft bebisar i famnen förr. Konstaterade att man blir lite ringrostig efter ett uppehåll på ca 5 år (sonen blir 6 år i sommar). Även om jag visserligen haft barnens kusiner och mina gudbarn i famnen efter det…

stella1

En jättefin liten tjej min väninna T fått ❤

Fotografering i sol och storm

Det var tidig väckning idag för att vara söndag morgon. Kan inte ens skylla på barnen, för jag vaknade själv redan kl 7. Då klockan blev 10 tyckte jag det var dags att göra något. Så vi gick ut och tog lite frisk luft med Mathéo.

spårisnönVi tog en tur till skogen igen för att se om vi skulle få syn på gårdagens nötkråka. (Har nu fått bekräftat att det var en sådan!). Några djur eller fåglar såg vi inte denna gång, men däremot fanns det spår i snön. Både gamla och nya.
Det var jätteblåsigt idag, men som tur började solen skina efter en stund. Uppe i skogen var det dessutom lite lä, så blåsten störde inte märkbart.
MatheoÅker1Efter skogspromenaden tyckte Mathéo att det var dags att åka några varv i pulkabacken. Det var så halt idag att pulkan snällt fick vänta medan peffisen / stjärtlappen fick göra sitt. I pulkabacken däremot fanns inget skydd mot stormen, och vinden kändes jättekall! Solen värmde ändå lite, som tur.
matheoåkerkollage
Tappaskon
Till slut fick lillkillen kallt, trots spring upp för backen, så vi insåg att det var dags att gå in för att äta lunch.
Matheofunderar
Med risk att låta tjatig, men kan helt enkelt inte sluta vara glad och njuta fullt av att få vara ute igen efter förkylningen! Sol, kamera och gott sällskap – dessa ting uppskattar man verkligen.

Naturupplevelser

Efter att jag i nästan två veckor enbart varit inomhus p.g.a förkylning, skrek varenda del i min kropp idag att den behöver komma ut i friska luften. Så sonen och jag tog en liten skogspromenad.
skogsprommiscollage

Vi har en liten skogsplätt ovanför vårt hus, så även om vi bor relativt centralt kan man lätt ta sig en liten skogspromenad utan desto större ansträngningar. För barnen har det alltid varit intressant att gå i ”vår” lilla skog, eftersom även djuren verkar trivas där. Många gånger har vi haft besök av rådjur som irrat sig ner från skogen till vår gård. Ibland för att äta äpplen, ibland för att bara passera gården för att komma till följande skog.

På vintern är det alltid lite intressantare att traska omkring där, speciellt om det finns snö så man kan leta efter spår.
Idag hittade vi spår av rådjur, och något som såg ut som spår av en hund. Tassmärket var ganska stort, och spår av klor var också väldigt synliga. Visst kan fantasin sätta sprätt och man kan fantisera om att det gått en varg där, men sannolikheten är så liten att man hellre nöjer sig med en lite mindre spännande förklaring.

Jag har många gånger i smyg önskat att vi ska stöta på några rådjur då vi promenerar där, speciellt då jag har kameran med mig. Men har lika många gånger insett att det är så gott som omöjlig sak att få uppleva då man har barn med som inte alla gånger kommer ihåg att vara tysta.

Idag fick jag dock komma lite närmare min önskan. Det var alltså sonen och jag som på tumis gick på en promenad, då dottern idag vaknade med halsont och feber, och far i huset också ligger i feber.

Vi hade redan en stund promenerat i skogen med sonen, då jag plötsligt fick se skymten av 3-4 rådjur, som sprang en bit nedanför oss. De hade redan hunnit en god bit bort, så tyvärr fick jag inga bilder på dem.  Däremot råkade det finnas färsk spillning just där vi stod, vilket betyder att de just innan hade varit där.

Spillning

Vi började sakta mak gå åt de hållet de sprang åt, och då fick jag plötsligt höra ett fågelläte jag inte var bekant med. Här är det säkert bra att nämna att jag inte är någon fågelbongare alls, och att de flesta läten är obekanta för mig. Bara för att klargöra.
Försökte lokalisera varifrån ljudet kom, och där uppe ovanför oss, på en gren, satt en brun och vitspräcklig fågel, vars läte var av gnällande sort. Svor för mig själv att mitt andra objektiv blivit hemma, och insåg att jag inte får ordentliga bilder om inte jag kommer lite närmare. Då får jag syn på en katt, som också har fågeln i fokus, och som tydligt är på jakt efter fågelstek. Den hoppade upp i trädet och kom ganska nära fågeln, men sedan tog fågeln till flykt.
Nötkråka

Detta visade sig vara bättre för mig, eftersom jag på detta vis fick bättre bilder av den. Det var en evig konsert av denna fågel, som jag tror är en nötkråka, och några skator. De var tydligen oense om saker och ting. Den spräckliga fågeln hade tydligen olika läten, för då den ”käftades” med skatorna lät den mer som en kråka eller trast. Nu kära läsare får ni mer än gärna rätta mig om jag är på fel fågel, och även angående dess läten. För jag gissar bara.


Catintree
Katten smög omkring runt detta scenario, med hopp om att ännu få sig en munsbit. Men så blev inte fallet, katten tröttnade och gav sig iväg, och min son tröttnade också. Så efter en stund inser jag att denna naturupplevelse är förbi för denna gång.

Men jag är tacksam att jag kommit ett steg närmare min önskan, och dessutom att detta händer i en liten pytte skogsplätt just ovanför vårt hus.

Sjukstuga

Dottern hade magknip på morgonen, och var liten i maten vid frukostbordet. Det brukar inte vara likt henne att inte ha aptit på morgonen, men samtidigt är det så svårt att avgöra på morgonen åt vilket håll det bär. Är det bara lite magknip, eller blir det något värre?
Tempade henne, men kvicksilvret gick inte ens upp till 36 grader.

Magknipet lättade lite och hon gick till skolan. Men just innan tolv fick jag samtal från skolan om att hon inte mår bra och att hon nu dessutom har feber.

Så nu är vi hemma hon och jag, hon frysandes under två filtar i soffan.
Vill inte acceptera det faktum att det även i min näsa och hals finns en kittlande känsla, precis sådan jag brukar ha då jag håller på att bli förkyld. Nej tack, vill inte!

Sköna Söndag

Vi var på promenad i vår lilla favoritskog ovanför vårt hus med familjen idag. Vilket härligt väder att strosa omkring och titta och förundras över olika djurspår i snön. Till och med solen kikade fram.

IMG_2011-2

IMG_2068

IMG_2079

IMG_2060-2

IMG_2065Syrenen är lite virrig, den tror helt klart att det är vår.Syrenen på vår gård är tydligen lite virrig med sina grenar fulla i knopp i januari.