Det här med att släppa taget

Tror det är många föräldrar som kan känna att det är svårt att släppa taget på barnen då de växer och blir självständigare. Man tycker att man igår ännu bytte blöja på dem, eller fick se dem ta sina första steg. 

Processen med att barnen blir mer självständiga börjar säkert ganska naturligt då de börjar skolan. Barnen får mer ansvar, och vuxna måste släppa taget lite grann i alla fall. 

Vid den intensiva vardagen med småbarn finns det dagar då man önskar att de växer upp, och blir mer självständiga. Men då den dagen verkligen kommer, blir man nästan lite skraj. 

Varför jag skriver om detta är pga att jag märkt att vår dotter blir allt mer självständig för varje dag, vilket för oss ännu är ett lite främmande begrepp. Kan påpekas att hon alltid varit en person som klarat mycket i tidig ålder. Minns t.ex. att hon inte var gammal då hon började göra frukost åt sig själv och lillebror på veckoslutsmorgnarna. Eller till oss. 

Hon går nu i tvåan, och i och med skolstarten i höst har hon vuxit till sig enormt. Hon är inte t.ex i morgonklubben i skolan längre innan lektionerna börjar, utan stannar hemma tills det är dags att starta iväg till skolan. Hennes telefon påminner henne om när det är dags att klä på sig och starta iväg. Och jag har ringt varje morgon för att kolla att hon kommit iväg, vilket hon alltid gjort. Faktum är att hon kommer bättre iväg då hon själv får sköta det än om man tjatar på henne att göra sig klar. 

Men för ca två veckor sedan sa dottern irriterat i telefonen åt mig en morgon: ”kan vi komma överens om att du inte ringer till mig  på morgnarna, mamma?!”  Åh suck! Min lilla plutt vill inte att mamma ringer längre på morgonen. Helt klart är hon mogen att sköta detta själv,och har koll på att komma iväg till skolan, så det var bara för mig att med lång tänder släppa taget. Men ack detta mammahjärta. 

   
Följande konkreta exempel hände idag. Dottern är med i scouterna, och idag skulle hon på scoutmöte. Hon hade bestämt sig för att ta sig dit på egenhand, med cykel. Denna hönsmamma blev ju direkt orolig och hade svårt att släppa taget. Att ha far i huset på resa och att inte ha någon att konsultera med gjorde ju inte saken enklare. 

Vi bor rätt så centralt, och jag har alltid tänkt i mitt stilla sinne att då barnen blir större kan de ta sig på egenhand till sina hobbyn. Kan nämnas att jag själv vuxit upp i periferin, med 9 km till centrum, och bara det var möjligt åkte jag buss. Förstod aldrig varför föräldrar till mina kompisar som bodde i centrum körde barnen till hobbyn som var på mindre än 2km avstånd. 

Men att den dagen då barnet blivit större var idag, hade jag lite svårt att smälta. Jag kunde ju förstås inte helt och hållet släppa taget idag, lite har väl en hönsmamma att leva upp till. Men vi kom överens om att hon fick ta sparkcykeln dit istället för vanliga cykeln. Hur mycket spänning som helst ska väl inte ett mammahjärta behöva tåla på en och samma dag!  

Och jag vet, detta är ju småpotatis. Men innan man vänjer sig, tar det en liten stund.  Då tonåren är här, kommer jag högst antagligen att klättra på väggarna!

Har ni haft svårt att släppa taget av barnen, då de blivit mer självständiga? När började de röra sig t.ex själva i trafiken, med t.ex cykel? Finns det andra mesar där ute, eller är det bara jag? 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s