Minnen

Ulla, för några år sedan, frisk och kry.

På något vis känns det som om hösten redan står och knackar på dörren. Är det för att skolorna har börjat, eller är det för att vi blev bortskämda av den extrema sommarvärmen som man tycker att hösten är här? I skrivande stund fryser jag om mina tår, ett fenomen jag inte behövt uppleva på länge.

Hursomhelst började jag tänka tillbaka på några händelser under sommaren. Vi hade både up & downs under vår sommar.

Vädret i juni var inget att hurra över precis. Det var kallt och sommaren kändes väldigt långt borta. Vid midsommar började vi märka att allting inte stod rätt till med vår ena katt, Ulla. Det började med att Ulla inte visade sig hemma på flera dagar. Då jag en dag kom hem från jobbet satt Ulla orörligt på trappan och väntade. Tog in henne, och hon varken åt eller drack. Såg ganska medtagen ut redan i detta skede.

Vi förde henne till veterinär, där det togs blodprover, fick vitaminsprutor, vätska samt en näringspasta vi skulle ge morgon och kväll. Levervärdena var höga, och på prov fick Ulla ännu en antibiotikakur. Ullas tillstånd blev dessvärre sämre och sämre, och vi förde henne ännu till ytterligare en veterinär, privat denna gång. Där fick vi beskedet att Ulla redan var i så dåligt skick (fel i njurarna)att man inte mer kunde göra något. Bara förlänga lidandet ifall vi ännu skulle ha velat ge henne vätska i form av dropp osv. Så vi tog det tunga beslutet att låta Ulla somna in i sin sista djupa sömn. Det var tungt för hela vår familj, speciellt förstås för barnen. Tur nog råkade vi alla vara lediga, och kunde därför ta farväl i lugn och ro. Nu vilar vår lilla kisse på landet vid vår stuga, i skydd av en ek.

 

En av de sista bilderna tagna på Ulla.
En av de sista bilderna tagna på Ulla.

 

 

Vi har en katt till, Myy, som till en början inte reagerade på att Ulla plötsligt var borta. De har levt tillsammans i tolv år, men efter att de blev utekatter (som 5-åringar) har deras vägar skilts åt en aning. De var mer tajta som innekatter. 

Ett veckoslut var vi på stugan och hade grannarna att mata Myy. De hade sett henne på lördagen, men då vi kom hem på söndagen fanns ingen katt. Och inte följande dag heller. Jag började bli orolig över att det hänt något, och tänkte flera gånger att vi inte kan ha den oturen att mista två katter på mindre än en månad. Jag tog facebook till hjälp, och fick många extra ögonpar som höll utkik efter vår Myy. Tack ännu till alla som hjälpte till!

En dag då jag kom hem från jobbet,  fem dagar efter Myys försvinnande, hörde jag ett jamande bakom min rygg. Där kom Myy springandes, och såg smal men välmående ut! Hon var hungrig som en varg, och bara åt och åt. Att det dessutom råkade vara på vår sons 5-årsdag hon kom hem, gjorde förstås saken bara bättre. Speciellt då vår son är den största kattvännen i familjen. Det är han som sköter om och ger mat åt katten. 

Var Myy har varit får bli ett mysterium, om hon annars bara varit på sommarvift eller för att söka sin kompanjon.  Huvudsaken att hon är hemma. 

Numer är Myy dessutom mer kelsjuk än tidigare, jamar och har en massa ljud, och en mer social katt helt enkelt. Och vi älskar alla vår Myy och behandlar henne förstås som en prinsessa. 😉

Hungrig katt efter äventyret
Hungrig katt efter äventyret
Lazy days
Lazy days

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s